Moa Karlsson

Det här inlägget har legat och nött i arkivet sedan november och ska väl publicera det nu... Det handlar om varför jag valde att studera i Umeå, 80 mil hemifrån, och mina känslor om detta.

 

Familjen, släkten och några vänner undrar om jag kommer höra mig för om att byta universitet till Linköping/Norrköping och undrar då varför jag pluggar så långt bort.

Umeå var mitt första val. Även fast jag hade Markus då, visste att de skulle vara hemskt jobbigt att lämna alla, samt tufft att sätta mig i skolbänken igen, så var jag helt hundra på att jag ville detta. Jag ville ifrån Norrköping pga av olika anledningar. För det första led jag av paranoia (gör jag inte längre!) pga av mitt omogna psyk ex som inte vet vad likabehandling innebär. Andra anledningen var att jag ville vidare i karriären och för att lyckas behövde jag göra detta ifred med mina klasskamrater som nu är mina vänner som jag älskar.

De flesta vet säkert vad vi undersköterskor har för villkor idag. Politiker bestämmer hit och dit, de får sitta i sin soffa och mysa med familjen på julaftonskvällen medans undersköterskor finns där för de äldre dygnet runt för att dom ska få fira jul och få den vård de behöver. Det är därför jag älskar mitt jobb så jävla mycket. Jag älskar att se i de äldres ögon hur nöjd o lycklig jag gjort dom tack vare min vård och omsorg oavsett dag eller tid på dygnet. Det är en viss separtionsångest från jobbet också men studier väger just nu mer än otacksamhet och låg lön. Politiker borde ta på sig landstingskläder och jobba en månad så kanske dom får in i sina trånga hjärnor hur VÄRDEFULLA undersköterskor är, mer än en tandläkare som gräver i munnar. Om jag hade makten skulle jag tvinga dom! 

En liten parentes var det, nu tillbaka till innebörden av detta inlägg...

Dagen jag reste, en söndag, från bromma flygplats, minns den som igår. Jag stod vid gaten och storgrät med Markus kramades runt om mig. Kommer ihåg hur läskigt jag tyckte det var att kliva på det där flygplanet helt ensam för att sedan landa i en stad jag aldrig varit i. Det var endast därför jag storgrät för när jag landat hemma i min dåvarande bostad på ersboda i Umeå så släppte allt.

 

Jag ångrar inte att jag flyttade till Umeå, det är det bästa jag gjort i mitt liv, min största framgång! I Umeå har jag funnit nya vänner som är helt fantastiska, jag har sett norrsken för första gången i mitt liv, jag tränar på en av Nordens största gym (iksu), jag har lärt mig massa nya norrländska ord och jag har även lärt mig massor om arbetsterapi som bidragit till att jag ser ett samhälle av människor med helt andra ögon. 

 

Jag älskar umeå, och jag älskar att jag flyttade dit.

 

på tisdag åker jag tillbaka till Umeå, längtar och inte längtar. Vill till min lilla lägenhet och vill stanna hos min familj.